Det kan ta tid..
Att jobba 6 mil från hemmet kan vara både skönt och oskönt. Idag var det oskönt. Jag slutade tidigt och skyndade mot tåget för att hinna hem till barnet innan läggdags.
Skyndade mot skratt, kärlek, trygghet.
Jag var hemma tre timmar senare.
En olycka hade inträffat på spåret så det var totalt tågstopp. Där satt vi och väntade på besked, väntade på att då komma hem, väntade..
Samridigt ligger det en människa och kämpar för livet. En människa som vi inte vet varför eller hur har kunnat skadats av ett tåg.
Jag lyssnar ett tag på människorna runt om mig. Ilska, irritation sprids. Jag stänger av. Sätter i hörlurarna och stänger av...
Det finns en människa som kämpar för sitt liv.
Klart att att jag som alla andra vill hem snabbt till mina kärlekar, till mitt liv, till mitt hem. Jag är otroligt lyckligt lottad som har det att vänta efter en arbetsdag.
Alla har vi olycka i livet, vi önskar saker annorlunda, vi ser på livet på olika sätt, vi har stora och små problem.
Idag insåg jag verkligen att mina bekymmer i livet är små problem. Små problem som jag inte önskar spendera fler tårar över.. För jag fick komma hem. Hem till en man och son som längtat efter mig.
Jag är lycklig. Jag önskar alla lycka. Jag önskar alla full styrka av livet. ❤️